AdvokatLena

Den 2 maj lämnade Brottsskadeutredningen över sitt förslag till ”En ny brottsskadelag” SOU 2012:26 till justitieminister Beatrice Ask, www.regeringen.se. Justitierådet Severin Blomstrand, www.hogstadomstolen.se/Justitierad/Severin-Blomstrand/, har som s.k. särskild utredare haft i uppdrag att göra en översyn av Brottsskadelagen. Detta har inspirerat mig att skriva något om brottsoffers möjlighet att få ersättning för den skada som ett brott fört med sig.

Vad är ett brottsoffer? Kanske någon undrar och jag kan informera att begreppet brottsoffer, www.boj.se, inte finns definierat i vare sig lagtext eller förarbeten. I lagtext talar man istället om målsägande. Enligt en artikel i Svensk Jurist tidning (SvJt), www.svjt.se.,  2006 sid. 379 har jur.dr. Ruth Mannelqvist angett att ”en vanlig definition av begreppet brottsoffer inom juridiken är en fysisk person som drabbats av personskada, sakskada eller psykiskt lidande till följd av brott”.  Det är främst offer för personskada inklusive psykiskt lidande och kränkning som jag i denna blogg syftar på när jag talar om brottsoffer.

Att bli utsatt för brott är ofta en mycket omskakande upplevelse som kan påverka hela tillvaron för den som utsatts. Det är viktigt för den som utsatts för brott att få upprättelse, som ett led i detta är den ekonomiska kompensationen betydelsefull.

Det är först under de senaste decennierna som brottsoffrets intressen har framhållits i lagstiftning. Tidigare (under 1970-talet) togs mer hänsyn till förövaren och dennes rehabilitering än till den som utsatts för brott.

År 1988 bestämdes i lag att brottsoffer, under vissa förutsättningar, har rätt till ett s.k. målsägandebiträde. Detta var då något väldigt märkligt som domstolarna inte riktigt visste hur de skulle hantera. Jag minns hur jag som ung jurist fick ”tjata” på gamla domare om att de skulle förordna målsägandebiträden. Så är det, tack och lov, inte nu, så visst har synen på brottsoffer gått framåt men ändå finns det kvar hinder för att få den ersättning/upprättelse som brottsoffret har rätt till.

Det finns i svensk rätt olika parallella regelsystem för att få ersättning;  först och främst från förövaren, därefter från sitt försäkringsbolag och sist från Brottsoffermyndigheten, www.brottsoffermyndigheten.se.

När det finns en gärningsman som åtalas och det hålls en rättegång så skall domstolen,www.domstol.se,fastställa vilken ersättning som brottsoffret har rätt till. Detta verkar bra, men det kan vara nu som bekymren börjar för det redan utsatta brottsoffret, om inte gärningsmannen väljer att betala det utdömda skadeståndet. Domstolen har visserligen numera som rutin att skicka domen direkt till Kronofogdemyndigheten, www.kronofogden.se. Alltför ofta visar det sig dock, efter Kronofogdens utredning att gärningsmannen saknar förmåga att utge ersättning. Hur går det då med brottsoffrets ersättning/upprättelse?

Om det visar sig att förövaren inte har någon förmåga att betala det utdömda skadeståndet kan brottsoffret vända sig till sitt försäkringsbolag för att via det överfallsskydd som ingår i de flesta hemförsäkringar, få ersättningen därifrån. Det låter ju enkelt och bra, mycket ofta visar det sig dock att enligt försäkringsbolagens villkor så betalar de inte ut den ränta som tillkommer från dagen för brottet till dess betalning sker och dessutom har de ofta föreskrivet att försäkringstagaren skall betala en självrisk. Även om brottsoffret alltså får ersättning från sitt överfallsskydd så kvarstår ändå fordran mot gärningsmannen avseende ränta (vilken kan uppgå till ansenligt belopp) och självrisk.

Hur förhåller det sig då med Brottsskadeersättning. Den som i exemplet ovan får en kvarstående fordran på ränta och självrisk kan inte vända sig till Brottsoffermyndigheten. Det är enligt Brottsskadelagen endast den som inte kan få ersättning direkt från gärningsmannen eller från sitt försäkringsbolag som kan vända sig till Brottsoffermyndigheten, www.brottsoffermyndigheten.se, för att ansöka om ersättning.

Enligt nuvarande lagstiftning skall Brottsoffermyndigheten göra en egen prövning av vilket belopp som skall betalas till brottsoffret, det kan vara både högre och lägre än det som domstolen beslutat Det föreslås nu enligt SOU 2012:26 en ändring av detta, så att Brottsoffermyndigheten skall följa en domstols beslut om skadestånd. Vi får se vad som slutligen blir resultatet av betänkandet, men visst måste det vara bra om alla inblandade aktörer gör samma bedömningar. Kvarstår gör dock att den som riskerar att dra kortaste strået i kampen om att få upprättelse är BROTTSOFFRET.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har nyligen i en dom i mål nr: T3616-11 förtydligat hur standardtillägg till underhållsbidrag skall beräknas.

Domen är intressant dels för att domen tydliggör syftet med standardtillägg och dels slår fast att oavsett om barnet/en har faktiska kostnader för exempelvis fritidsaktiviteter så skall i en högre standard räknas in att man vid inköp av kläder m.m. åt barnet/en skall ha möjlighet att välja produkter i ett högre prisskikt än genomsnittsföräldern. Vidare konstaterar hovrätten att under vissa förhållanden skall barnen även kunna kräva en boendestandard som motsvarar den underhållsskyldige/a förälderns.

När föräldrar separerar har det under många år alltför sällan förekommit att frågan om underhållsbidrag för gemensamma barn tagits upp till diskussion. Detta sannolikt beroende av att den förälder som barnen bor hos helt enkelt vänt sig till Försäkringskassan och ansökt om underhållsstöd. Detta oavsett den bidragsskyldiges förmåga.

Det finns 2 parallella system gällande underhåll till barn efter föräldrars separation. Dels alltså Försäkringskassans system med underhållsstöd vilket som huvudregel utges med 1 273:-/mån. och barn., oavsett barnens behov och föräldrarnas ekonomiska förmåga. Dels också Föräldrabalkens system med underhållsbidrag som bestäms utifrån barnets behov i förhållande till föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga.

Vid bestämmande av underhållsbidrag enligt Föräldrabalkens regler så utgår dessa från en ganska schabloniserad beräkning avseende barns grundbehov som ställs i relation till föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. Det är nämligen så att båda föräldrarna är underhållsskyldiga utifrån sin ekonomiska förmåga. Om föräldrarna har samma ekonomiska underlag så betyder det att de får täcka hälften var av barnets behov.

Om den situationen föreligger att en av föräldrarna har väsentligt högre inkomst och ekonomiskt underlag än den andre/a föräldern så innebär Föräldrabalkens regler att den med bäst ekonomi får betala en större andel av barnets behov. Det kan alltså finnas anledning att ta reda på vilket system som bäst gynnar barnet och agera därefter, istället för, som många gör, slentrianmässigt vända sig till Försäkringskassan.

Om det dessutom är så att den förälder som barnet inte bor med har en ekonomisk ställning som motiverar att barnet kan göra anspråk på en högre standard än vad som följer av grundbehovet är det verkligen befogat att boendeföräldern driver denna fråga.

Det kan alltså vara ganska väsentligt för ett barn att hans eller hennes boendeförälder  driver frågan om underhållsbidrag mot den bidragsskyldige/a föräldern.

I Kristianstad med omnejd där jag är verksam har jag under senare tid noterat ett ökat intresse för att driva frågor om underhållsbidrag. Detsamma kan också noteras i de rättsfall som jag dagligen tar del av.

Vad denna ökning beror av kan man endast spekulera om men en faktor kan vara att det underhållsstöd som betalas av Försäkringskassan inte har höjts på många år. Oavsett vad orsaken är tycker jag att det är en positiv utveckling utifrån barnets bästa.

Nu har vi äntligen kommit ut ur vintermörkret och kan börja se fram emot den sommar som vi alla längtar efter.
För många betyder sommar och semester att vi reser till ett annat land.

För att hålla nere kostnaden har det blivit allt vanligare att ”bytlåna” bostad med varandra. Det finns en del organisationer som hjälper till med dessa bostadsbyten, exempelvis www.hembyte.nu och www.bostadsbyte.com, och marknaden växer.

Utan att ha någon vetenskaplig grund för det så vill jag nu påstå att i varje fall vissa av dessa organisationer inte är helt ärliga när de säger att även den som hyr sin bostad utan problem kan ”bytlåna” under semestern.

Den som hyr sin bostad måste enligt Hyreslagen begära ett samtycke av sin hyresvärd för att upplåta sin bostad till annan för självständigt brukande. Vilket på vanlig svenska betyder att lägenheten används av någon annan än den som är hyresgäst och att han/hon inte samtidigt använder lägenheten. Det spelar inte någon roll att bytet sker gratis, samtycke måste ändå inhämtas av hyresvärden.

Om semesterbostadsbyte sker utan att hyresvärden lämnat samtycke till detta kan, enligt lagtexten, hyresrätten anses förverkad, dvs. hyresavtalet upphör och hyresgästen måste flytta från lägenheten.

Chefsjurist Rune Thomsson vid Fastighetsägarna, www.fastighetsagarna.se, har för Blendow Lexnova, www.lexnova.se, skrivit en expertkommentar som rör just bostadsbyten. Han konstaterar att tillfälliga semesterbyten av lägenheter med okända personer omfattas av hyreslagens krav på samtycke från hyresvärden. Detta eftersom, han menar, att det är en upplåtelse av en självständig nyttjanderätt. Rune Thomsson konstaterar dock att det sannolikt är svårt för en hyresvärd att dels hinna upptäcka bytet (om det är en bostad i ett stort hyresområde) och dels att, om bytet sker vid något kortvarigt tillfälle, det inte är tillräcklig grund för att mista hyresrätten. Hans sammanfattande råd är dock att det är klokt att vända sig till hyresvärden och inhämta samtycke innan bostadsbyte sker.

Det är alltså inte helt riskfritt att ”bytlåna” sin hyreslägenhet och det är som alltid bättre att fråga en gång för mycket än tvärtom. Sedan finns det många andra aspekter på bostadsbytet, exempelvis vem som ansvarar vid skador på lägenheten m.m. men dessa frågor kan inte besvaras i denna blogg.

I somras var jag 1 månad i Florida, i Tampa Bay området och slogs då av den, enligt svenska mått mätt, aggressiva annonsering som advokater har i USA. Längs vägarna fanns mängder av stora affischer som uppmanade trafikskadade att ringa just den advokat vars ansikte syntes på affischen.
Även i TV visades reklam för enskilda advokater, främst för dem som var inriktade på skadeståndsrätt.

Om man, som jag, arbetar just med skadestånd och reglering av personskador är detta intressant, dels för att det är så totalt främmande för en svensk advokat att marknadsföra sig själv på det sätt som görs i USA och dels för att skadeståndsrätten har en mycket mer framträdande roll i USA.

Varför är det sådan skillnad på marknadsföringen kan man undra. Svaret är att i Sverige har advokater sedan gammalt haft ett förbud mot marknadsföring.

För att inte strida mot god advokatsed fick advokater så småningom rätt att annonsera dock mycket strikt, exempelvis kunde det stå ”allmänpraktiserande med inriktning på civilmål”. Vad betyder det för den gemene mannen som letar efter en advokat att anlita i ett speciellt ärende? Ingenting.

Detta strikta förhållningssätt har luckrats upp på senare år men fortfarande kan vi inte, i motsats till juridiska konsulter som inte är advokater, ägna oss åt s.k. ”ambulance chasing”, vilket innebär att man vänder sig direkt till någon som befinner sig i trångmål eller i en utsatt position. Detta är bra.

Men jag skulle ändå gärna se möjlighet till en mer kreativ marknadsföring. Vi skall självklart vara rädda om varumärket advokat och det tror jag att även kollegorna i USA är, men det måste finnas en gyllene medelväg där vi kommer ner från våra höga hästar och ”talar till bönder på bönders vis”.

Varför har skadeståndsfrågor en sådan framträdande roll i USA? Detta är givetvis inte en fråga som kan besvaras i denna blogg. Kort kan jag säga när det gäller trafikskador att vi har olika system.

I Sverige har det inte någon betydelse vem som orsakat skadan. Har du fått en skada ska du (i varje fall i teorin) ha ersättning utifrån skadeståndslagens regler. I USA har det betydelse vem som orsakat skadan, det blir mer processande där. Det är en förklaring.

Sedan är det en annan sak att i praktiken, måste du även i Sverige, många gånger strida för att få den ersättning du har rätt till. För att citera en advokat som hade TV-reklam i Florioda ”call me, the insurance company has already start talking with their lawyers”. Svensken i gemen är lite för godtrogen och tror att försäkringsbolagen är deras medpart, när de i själva verket är deras motpart. Glöm inte det så CALL ME!

Ganna är inte ensam

Vi har väl alla följt de senaste dagarnas rapportring om avvisningen av den gamla damen Ganna, till Ukraina. I kölvattnet av denna rapportering har det höjts röster för att ändra den svenska lagstiftningen.

Det är klart att man inte kan vara oberörd av att en gammal, dement kvinna skall skickas tillbaka till sitt hemland, men varför är det just hon som får uppmärksamhet. Det sker liknande avvisningar kontinuerligt, jag själv kan erinra mig ett fall jag hade som rörde en kvinna från Libanon. Hon bodde i Sverige hos sin dotter och 7 barnbarn. Dottern hade hastigt blivit änka och barnbarnen faderslösa och mormodern, från Libanon, var ett stort stöd för både sin dotter och sina barnbarn. I Libanon hade hon inte några släktingar, hon bodde ensam då hon sedan ett decennium levde åtskild från sin man som var gravt alkoholiserad och aggressiv. Under sin tid i Sverige hade hennes bostad fråntagits henne då hon inte haft möjlighet att betala hyra, så vid ett återvändande var hon tvingad att återvända till denna man. Hon fick inte tillstånd att stanna i Sverige och hennes avvisning skedde i det tysta i likhet med de allra flesta avvisningsärenden.

Detta är bara ett exempel på hur ärenden angående anhöriginvandring bedöms, Ganna är inte ensam. Men ska vi ändra lagen bara för det?
Jag tror att lagen är det inte något större fel på, den är i paritet med internationella konventioner på området. Vad som däremot brister är tillämpningen av lagen. Röda Korset har senast den 20/9 i en rapport redovisat att bedömningarna för att bevilja uppehållstillstånd med anledning av skyddsbehov varierar stort vid de tre migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det sägs att Domstolarna tycks skapa egen intern praxis i asylärenden.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är detta givetvis inte alls bra, då ett rättssäkert system förutsätter en enhetlighet och förutsägbarhet. Lika fall skall bedömas lika, dock är problemet att alla individer som vill stanna i Sverige har sina individuella skäl och det är just dessa som kan göra att hanteringen bidrar till att det uppstår brister i rättssäkerheten.

Röda Korsets rapport framhåller att Migrationsöverdomstolen, som är högsta instans i asylprocessen, måste komma med fler prejudicerande domar för att en enhetlig rättstillämpning ska kunna uppnås. Det håller jag fullständigt med om och det är naturligtvis delvis också upp till alla offentliga biträden och ombud i dessa ärenden att utforma överklagandena så att fler prövningstillstånd beviljas.

Migrationsverket är bra på att inhämta kunskap om förhållanden i olika länder och på deras hemsida kan även offentliga biträden inhämta rapporter om förhållanden i olika delar av världen. Detta är som sagt bra men det kan bli ännu bättre genom att informationen uppdateras oftare och att beslutande instanser får tid att analysera informationen ordentligt.

För rättssäkra, enhetliga, förutsägbara beslut krävs alltså inte lagändring det som behövs är engagerade ombud, väl informerade analyserande beslutsfattare och fler vägledande prejudikat.

Hej!

Du har nu kommit till min blogg, jag är advokat Lena B Larsson och jag kommer nu att inleda ett nytt kapitel i min karriär, nämligen bloggandet. Min avsikt är att med jämna mellanrum, 2 – 3 gånger /månad, publicera blogginlägg om något juridiskt ämne som berör det jag arbetar med. Jag börjar med nedanstående om barns rättighet till ombud vid process om vårdnad, boende och umgänge.

Barn har alltid legat mig varmt om hjärtat, jag är helt enkelt barnkär. När jag valde mitt yrke så trodde jag att jag skulle kunna påverka barns situation till det bättre, så jag började för många år sedan, i likhet med många kvinnliga jurister, att arbeta med familjerätt. Jag hanterade många vårdnads- och umgängestvister och märkte snart att jag som jurist och senare advokat inte kunde hindra att barn for illa. Detta eftersom det är de vuxna som företräds av ombud, de vuxna förutsätts ha förmåga att se till barnets bästa även när deras konflikt gått så långt som till domstolsprövning. I princip alltid när oförmåga att komma överens leder till rättsliga förfaranden, blir situationen känslig och svår för berörda barn. De vuxna kan oftast i den situation som de befinner sig inte alltid se till sitt barns bästa, alltför ofta handlar tvisten om ordkrig mellan de två vuxna och mitt emellan befinner sig barnet som ingen lyssnar på. Visst finns det Familjerätter som skall utreda vad som är bäst för barnen men alltför ofta kan barnen inte heller där ge uttryck för hur de mår och hur de vill ha det.

Nuvarande lagstiftning på området stadgar att barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Jag är övertygad om att alla aktörer, advokater, domare och Familjerättssekreterare, arbetar för att utröna vad som verkligen är barnets bästa. Men det är givetvis inte lätt när man inte själv känner barnet i fråga och inte heller känner till allt som händer i barnets familj.

Som advokat företräder man som sagt en av föräldrarna och skall då se till dennas/es bästa, jag skall endast företräda min klient och således inte barnet.

Det har under årens lopp med jämna mellanrum debatterats om barnets rätt till eget ombud i rättsprocesser, dock finns ännu inte något i gällande lag som ger barn detta skydd. Senast under hösten lades en motion i ämnet (2010/11:C326) som dock avslogs av riksdagen.

Vi får se när debatten på nytt tar fart och under tiden får vi alla som kommer i kontakt med dessa frågor försöka göra de vuxnas konflikter så lite kännbara som möjligt för berörda barn.

Barn är allas ansvar!