Ganna är inte ensam
Vi har väl alla följt de senaste dagarnas rapportring om avvisningen av den gamla damen Ganna, till Ukraina. I kölvattnet av denna rapportering har det höjts röster för att ändra den svenska lagstiftningen.
Det är klart att man inte kan vara oberörd av att en gammal, dement kvinna skall skickas tillbaka till sitt hemland, men varför är det just hon som får uppmärksamhet. Det sker liknande avvisningar kontinuerligt, jag själv kan erinra mig ett fall jag hade som rörde en kvinna från Libanon. Hon bodde i Sverige hos sin dotter och 7 barnbarn. Dottern hade hastigt blivit änka och barnbarnen faderslösa och mormodern, från Libanon, var ett stort stöd för både sin dotter och sina barnbarn. I Libanon hade hon inte några släktingar, hon bodde ensam då hon sedan ett decennium levde åtskild från sin man som var gravt alkoholiserad och aggressiv. Under sin tid i Sverige hade hennes bostad fråntagits henne då hon inte haft möjlighet att betala hyra, så vid ett återvändande var hon tvingad att återvända till denna man. Hon fick inte tillstånd att stanna i Sverige och hennes avvisning skedde i det tysta i likhet med de allra flesta avvisningsärenden.
Detta är bara ett exempel på hur ärenden angående anhöriginvandring bedöms, Ganna är inte ensam. Men ska vi ändra lagen bara för det?
Jag tror att lagen är det inte något större fel på, den är i paritet med internationella konventioner på området. Vad som däremot brister är tillämpningen av lagen. Röda Korset har senast den 20/9 i en rapport redovisat att bedömningarna för att bevilja uppehållstillstånd med anledning av skyddsbehov varierar stort vid de tre migrationsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Det sägs att Domstolarna tycks skapa egen intern praxis i asylärenden.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är detta givetvis inte alls bra, då ett rättssäkert system förutsätter en enhetlighet och förutsägbarhet. Lika fall skall bedömas lika, dock är problemet att alla individer som vill stanna i Sverige har sina individuella skäl och det är just dessa som kan göra att hanteringen bidrar till att det uppstår brister i rättssäkerheten.
Röda Korsets rapport framhåller att Migrationsöverdomstolen, som är högsta instans i asylprocessen, måste komma med fler prejudicerande domar för att en enhetlig rättstillämpning ska kunna uppnås. Det håller jag fullständigt med om och det är naturligtvis delvis också upp till alla offentliga biträden och ombud i dessa ärenden att utforma överklagandena så att fler prövningstillstånd beviljas.
Migrationsverket är bra på att inhämta kunskap om förhållanden i olika länder och på deras hemsida kan även offentliga biträden inhämta rapporter om förhållanden i olika delar av världen. Detta är som sagt bra men det kan bli ännu bättre genom att informationen uppdateras oftare och att beslutande instanser får tid att analysera informationen ordentligt.
För rättssäkra, enhetliga, förutsägbara beslut krävs alltså inte lagändring det som behövs är engagerade ombud, väl informerade analyserande beslutsfattare och fler vägledande prejudikat.